Humor...
Kanske är denna bloggen just därför min nemesis.
Det kan vara livsfarligt att inte bli tagen på allvar.
Jag är, i sanningens namn, egentligen en ganska allvarlig människa.
Dessutom är jag blyg och ständigt orolig.
Antar dock att folk har olika sätt att visa det på, eller olika sätt att låta bli att visa det på kanske.
Nu finns det säkert någon slug människa som inte tror på det jag nyss skrev, jag hänvisar då till första meningen.
Jag har ett antal gånger fått höra att jag ser sur ut.
Sur?!
Det är ju bara löjligt.
Jag kan sträcka mig till trött och sammanbiten, på sin höjd.
Men sur, arg eller förbannad är sinnesstämningar jag försöker undvika.
Däremot är det också väldigt sällan jag hänger ut tandköttet på tork och storflinar.
Jag förstår överhuvudtaget inte mig på folk som går omkring och är glada hela tiden.
Jag har levt i 25 långa, bittra, pinande år och aldrig ens tänkt tanken att glida runt med ett ständigt gapflabb.
Inte i nyktert tillstånd iaf.
Om det nu mot all förmodan skulle finnas folk som går runt och är konstant glada, så är det väl bara att gratulera.
Antingen till den lyckade medicineringen eller till att man ännu inte varit på den djupaste botten av livets misär.
Förr eller senare kommer man dit, en del personer gör det bara enstaka gånger, andra har pendlarkort dit.
(Jag behöver väl knappast berätta vilken av typerna jag är, då jag redan befäst min ställning som martyr ganska rejält)
Men att säga att livet alltid är underbart och ständigt fullt av nya möjligheter, det är ju bara ett synsätt.
Säkert kanonkul.
Men så tänker inte jag...
Livet är i min mening en enda lång upprepning av besvikelser.
Nu förekommer jag kanske som bitter, men ett liv där man är tillfreds med precis allting är för mig bara en utopi.
Klart som fan att tillvaron suger ibland, det är ju det livet går ut på?!
Utan motgångar uppskattar man inte medgångar.
Sätter man tillräckligt låga mål, eller kanske inga alls, så minskar ju besvikelsemöjligheterna drastiskt.
Så min slutsats ser ut enligt följande.
Jag uppfattas kanske som bitter och som att jag hatar livet, men det är inte hela sanningen.
Livet och jag, vi delar en ömsesidig hatkärlek.
Jag har dock funnit ut att jag har svårt att vara nöjd med saker och ting, och att mina mål kanske inte alltid uppnås till fullo, därav stycket om upprepade besvikelser.
Jag kanske är en high achiever, fast i en slacker-förpackning.
Jag kanske sätter upp löjligt höga mål, för att nästan nå dit, men samtidigt komma längre än jag trott att jag skulle kunna komma från första början.
Kanske är det precis så här.
Kanske är detta jag har skrivit bara ett skämt, varje knapptryckning med mina prinskorvsfingrar kanske dryper av ironi.
Söndag - en dag fylld av ångest och ensamhet.
Ja, var skall man börja?
Ännu en helg har passerat, med allt vad det kan innebära.
För min del har det inneburit en skön cocktail av fotboll och tristess.
Mjällby tog en efterlängtad seger igår, en seger så skön att den av andra på Strandvallen beskrevs som "ett halv samlag" något jag varken inte kan bekräfta eller dementera.
Detta eftersom jag fortfarande är oskuld.
Som om inte Mjällbys framgång skulle räcka, så gjorde också Hanö IF det omöjliga - Man säkrade en plats i division 4 inför nästa säsong. Hanö spelade div. 6 så sent som förra säsongen, och alla som är bekanta med spelatruppen de förfogar över inser att bragdguldet borde hamna hos Hanö i år.
Det sjuka börjar dock på efterföljande segerfest, till vilken jag lurade med mig en känd idrottsprofil från bygden.
Glada i hågen traskar vi in i den smått legendariska klubbstugan på Strandvallen och möts av ett rungande
"Niiiiiiii kan dra åt heeeeelveeeteeeee"
Upprepade gånger.
I sann fotbollslaganda stämde givetvis alla festdeltagare upp i detta eminenta välkomnande.
Kul när folk märker att man kommer till festen tycker jag.
Bussen gick mot Karlshamn, och det är nu det roliga inträffar.
Svart.
Sen kan jag dessvärre inte redogöra för mer av kvällen.
Men att döma av telefonens samtalslistor så var jag pratsjuk som aldrig förr.
Att döma av blåtiran på mitt högra öga, så var jag kanske för pratsjuk?
Och att döma av katastrofen på mitt sovrumsgolv, så fick jag iaf i mig en kebabtallrik under kvällen.
Ovanstående resulterar i ångest.
Wikipedia har en bra beskrivng på detta...
"Ångest är ett sinnestillstillstånd som karakteriseras av rädsla eller oro, som kan ge kroppsliga uttryck och också bero av kroppsliga uttryck som misstolkas som mer eller mindre hotande. Detta kan vara en upplevd känsla av spänning eller tryck mot bröstkorgen, onormala hjärtslag, smärta i bröstet eller andfåddhet. I vissa fall beror ångesten på förändringar i hjärnan. I andra fall hör den ihop med andra medicinska problem eller psykisk sjukdom"
Ungefär så känns det, och det är kanske inte vad man hade hoppats på när första ölen öppnades igår eftermiddag.
Den återkommande frågan är ju givetvis om det är värt det?
Nej, skulle jag vilja svara.
Men lik förbannat så sitter man ju här nästa söndag, eller söndagen efter det med precis samma symptom.
Jag hoppas att iaf någon utav er kan gotta er i min olycka, och kanske få ett skratt på bekostnad av min självkänsla och min låga livskvalité.
Angående ensamheten så gör jag mitt yttersta för att hålla mig borta från städningen.
Det har gått så långt att jag njuter av dammråttornas sällskap.
Jag ska nu snöra på mig ett par joggingskor, ge mig ut på ryssberget, och helt enkelt hoppas att mitt dåliga lokalsinne resulterar i att jag promenerar vilse.
Adjö.
Är detta en efterlängtad comeback?
Sanningen är att jag inte har haft så mycket att skriva om.
Det har jag fortfarande inte, men nu har jag blivit borttagen som vän av alltför många personer på facebook, så nu är det en omöjlighet att fördriva en kväll på facebookchatten.
Alltså - blogg igen.
Som Karin Maltestam hade sagt - In medias res
(typ: "rakt in i händelsen" för er i pöbeln som inte har lärt er latin ännu)
Ett krav på att fortsätta blogga är att ni läsare, som förhoppningsvis är väldigt många till antalet, sprider bloggen till era vänner och ovänner, samt sätter igång att kommentera.
Fråga mig gärna var jag köpt mina kläder, fråga mig om träningstips, eller be mig gärna om mitt telefonnummer om ni vill bjuda på middag.
Sista förslaget riktar sig till det kvinnliga könet, främst.
Alltså inte just till själva könet, utan till kvinnor. Flickor går också bra.
Ni som följt bloggen tidigare vet allt om mig.
För nytillkomna läsare tar vi en snabbrepris.
- Jag heter Daniel, men kallas för Kaggen. Detta för att mina föräldrar givit mig en halvtaskig genuppsättning vilken gör det omöjligt att gå ner i vikt. Att gå upp i vikt är dock inga som helst problem.
Sen jag tog studenten har jag varit reseledare, kock, säljare, massör och nu är jag student.
Det är alltså orden från en man full av livserfarenheter ni läser.
Sen jag skrev senast har jag klippt av en liten bit till av navelsträngen, jag har skaffat egen lya.
Det är en oerhört fräsch, välplanerad, nyrenoverad (och alla andra sköna superlativ ni kan komma på) tvårummare.
Eftersom jag pluggar just nu, så får mitt comebackinlägg handla om just skolan.
För tillfället läser jag marknadsföring, vilket är jävligt passande för bloggvärlden.
Om man ska ha många läsare måste man marknadsföra sig väldigt väl.
När mina småknubbiga prinskorvsfingrar precis formulerat klart den meningen insåg jag att jag är förlorad.
Jag har inga silikonbröst (även om jag en gång på killebom fått frågan om jag var kille eller tjej)
Jag har inga megakuksugarläppar (jag snusar dock)
Jag har inte för avsikt att starta någon webbutik där jag säljer t-shirts med mitt namn på (Kan iofs ordna till dig som är intresserad)
Jag har dock läst lite bloggar under sommaren, och återkommande teman verkar vara att fråga läsarna saker, någon form av feedback alltså, dagens outfit är löjligt populärt, samt mycket uppdatering om vad man har handlat för något.
Jag har bara fula kläder, så dagens outfit går bort.
Jag är troligtvis Sveriges fattigaste student, så inköpsuppdateringar blir ett sällan skådat inslag.
Däremot ber jag er kommentera, och komma med mycket frågor eller förslag på vad jag ska skriva om.
Eftersom jag blivit lite till åren kommen, så är inte tankeförmågan på topp längre.
Så all form av inspiration är bra inspiration.
Jag vet att detta inlägg var lite ringrostigt, men häng i så kan vi nog skapa något bra här....
Ja va fan, vi kör väl DAGENS OUTFIT...
Eftersom jag var ledig idag, har jag gått runt i mina sponsorkalsonger.
Golvet är ett läckert valnötslaminat.
På återseende hoppas jag!
Gandhi my ass...
(Dåligt att det inte kommer in fler kommentarer för övrigt)
Men åter till "Gandhi"
Jag vet inte vem fan människan är, men av texten att döma är det ju en magrute-kille som aldrig har haft svårt att få tjejer, som alltid har levt på sitt utseende.
Dessutom vet ju alla som kan sin historia att Gandhi var både solbränd och smal.
Jävla brat.
Jag letar väl för fan inte efter tjejer, utan försöker att få tjejerna att komma till mig.
Men inte fan funkar det.
Så istället har jag beslutat mig att leta lite via diverse dejtingsajter.
Match.com - motesplatsen.se och knullkontakt.com
Någon av dessa måste ju bära frukt får man hoppas på.
För övrigt så ska jag jobba imorgon.
Har faktiskt ingen aning om hur jag ska kunna stiga upp när klockan ringer halv sju..
Nu hinner jag jävlar inte skriva mer, för jag ska tagga inför "Draknästet" på tv ikväll, och kanske varva blocket ett par gånger på.
Auf wiederhören!
När är det min tur!?
Denna helgen har kantats av världens värsta förkylning och halsont.
Men även lite fotboll.
Mjällby AIF har ju som bekant gjort sin allsvenska premiär.
Detta har ju varit något så ofantligt uppblåst i media, och då speciellt med Tobias Grahn i huvudrollen.
Han har ju dessutom ett lite halvtaskigt rykte om sig, och kallas då för "Badboy"
Eller som en av de lokala tidningarna skämtade till det "Badpojke" och så en halvekivok bild på en nybadad Grahn endast iförd badshorts, tatueringar och färsk solbränna.
KLART SOM FAN ATT DET VATTNAS MELLAN LÅREN PÅ TJEJERNA NÄR DE SER SÅNT!
Men va fan.
Om man inte har någon inkomstbringande fotbollskarriär, ingen tvättbrädemage, eller andra synliga muskler för den delen.
Ska det då vara helt kört att få ligga lite?!
Ja.
FY FAN VA LIVET ÄR ORÄTTVIST.
Jag hade väl också velat ha en lång jävla ringlande kö utanför min källardörr.
Men eftersom jag inte har de klassiska skönhetsdragen så är det ju för fan som att kliva rakt ut i rymden när man öppnar dörren.
Den enda jämförelsen man hittar med det enorma tomrum på tjejfronten är det jag har i plånboken.
När man ropar hej inuti den så ekar det ju både en och fyra gånger.
Så tomt är det.
Så denna dygnets stora fråga är:
När ska tjejer börja intressera sig, och sedemera falla för killar med rödlätt hy, lockigt slitet hår, tunn plånbok och bred midja?!
Fan.
Är det ingen som har hört talas om charity-fuck eller!?
Nu är jag förbannad.
.
Ännu en vecka.
Jippi.
Tycker att det känns som att man bara flyter med strömmen nuförtiden.
Får ju för helvete inte någonting uträttat om dagarna.
Inte något vettigt iaf.
Så nu sitter jag i soffan och slötittar på "Numbers"
Jag har verkligen inget alls att skriva om.
Jag är helt tom.
Eller ja inte riktigt, jag är förbannad.
Håller ju på med en bantartävling.
Vägde mig innan.
83 kilo.
Vilket resulterar i en viktminsking på 2 kilo.
På två veckor.
Detta leder till att jag kommande 3 veckor MÅSTE tappa 8 kilo.
Klart man blir deprimerad.
Ska sluta äta.
Börja svälta.
Helvete me.
Kan man köpa kärlek?
Anledningen till frågeställningen är det stora antal "köpefruar" som finns i omlopp nuförtiden.
Jag menar, så var det ju inte på min tid.
För enkelhetens skull kan vi ta Thailand som exempel.
Jag har aldrig varit där, men det finns ju andra som har, som säkert kan detta bättre än mig, så jag chansar mig igenom dagens ämne bara.
Jag tror att många är av uppfattningen att övre medelålders män åker till Thailand och hämtar hem en fru.
Fixar en privatimport liksom.
Och att dessa något äldre män är sjuka i huvudet...
Det tycker inte jag.
Jag tycker att dessa äldre gentlemen gör HELT RÄTT!
För inte fan handlar det om något olaga frihetsberövande.
Det handlar ju om något så vackert och skört som kärlek i dess ädlaste form.
Mannen i fråga, för jag antar att det är vanligare att det är kvinnlig och inte manlig import som äger rum, han erbjuder ju denna stackars och oftast mycket mycket yngre kvinnan en chans till ett bättre liv.
En oerhört mycket högre levnadsstandard om än i ett lite kallare klimat.
Med tanke på att mannen åker till Thailand för att ordna fruga så har han med största sannolikhet provat alla knep redan i Sverige, dock utan framgång.
Så denna unga thailändska kan se fram emot en trogen man också.
Något som en gammal svensk jävla skata inte alltid kan.
Som du ser finns inga nackdelar.
Skulle flickstackarn ha barn eller liknande är det ju bara att skicka med dom också liksom, inga konstigheter där inte.
Om jag känner mig själv rätt, så kommer jag också en vacker dag att gå detta öde till mötes.
Redan nu har jag plöjt igenom diverse dejtingsajter utan framgång, och kränkande nog har jag märkt att intresset för mig är bra mycket större på de sidor där jag inte har någon profilbild.
Så, mina vänner och ärade läsare.
JAG RÖSTAR FÖR MER FRUNTIMMERSIMPORT!
Och med tanke på min starka argumentation ser jag det som i stort sett omöjligt för någon att överhuvudtaget ifrågasätta detta.
Så det är kul att ni är helt inne på min linje!
Nu ska jag återgå till mitt gitarrövande.
Har hittat en riktigt bra låt som borde få vilken thailändska att smälta..
På återhörande!
Blir så förbannad...
Jag har som bekant ett par kompisar i Mjällby AIF...
När de för ett tag sedan hade lagfest, fick jag reda på att M.Ekenberg visste vilken jag var.
(En självklarhet tänker du då, och ja, jag också)
Men det skönaste är att han hade sagt att han alltid hälsar på mig.
När han handlar på ICA.
NEJ INTE FAN JOBBAR JAG PÅ ICA.
Finns det någon som är lik mig på ICA?
Tydligen är det min ständiga dubbelgångare Robin Svensson som återigen har entrat handlingen.
Som förr i tiden när tre personer, helt oberoende av varandra, frågade om jag hade haft kul i Slottslängorna den gånga helgen... Då hade jag inte varit där, men unge Herr Svensson hade ju det..
Igår kom jag fram till att jag skulle spara mitt skägg och verkligen gå in för att se riktigt sluskig ut...
Vad händer då ikväll?
Jo visst fan ser jag en bild på det berömda Facebook, där Robin Svensson dyker upp...
I SKÄGG!
Va fan är det frågan om!?!?!?!
Jag får ju panik här...
Får avreagera mig med lite gitarrspelande.
Tjejer ska tydligen smälta rätt rejält av det, speciellt om man kan EN låt, riktigt riktigt bra.
Jag har ju redan en låt visserligen...
Men jag tror inte att Björn Rosenströms "Oregano" är någon musöppnare av rang, så jag får försöka bredda min repertoar lite.
För övrigt vill jag rikta ett stort stort tack till Fru Berner, Adams flickvän då, inte hans mamma.
För den fantastiska middagen ikväll.
Kul att fotbollsspelare åker utomlands ibland så man får chansen att tillbringa lite kvalitetstid med deras flickvänner..
Fler träningsläger åt Mjällby helt enkelt!!!
Ny vecka, nya... sovmorgnar?
Skönt faktiskt.
Har precis kollat klart på en fantastisk hockeyfinal. OS alltså.
Annars har jag inte hunnit med så mycket mer denna underbart fantastiska söndag.
Ett nyktert uppvaknande, fågelkvitter och löjligt nyttig frukost.
Mellan frukost och hockeyfinal hann jag med fyra biltvättar och fyra bilstädningar.
Tråkigt tänker kanske du, men du har fel. Fel fel fel.
Som att detta inte skulle räcka för att klassas som en perfekt söndag, så ösregnar det ute nu.
Det är ju så bra det bara kan bli.
Nu smäller det snart bara till, sen får man gå till Statoil och köpa allergitabletter.
Folk börjar pirra utomhus, festivaler drar igång till höger och vänster.
Och Daniel Olsson, han jobbar dygnet runt...
För ett par timmar sen slog det mig att jag börjar bli gammal.
Jag blir mer exalterad när det snackas om god mat och lite vindrickande, än när det vankas suparfest och utgång.
Eller... börjar jag bli homo?
Jag måste gå och lägga mig nu innan tankarna urartar...
Tragikomisk...
Eller bara tragisk.
Jag vet inte hur jag ska beskriva min fredagskväll.
Tragiskt att vara en ung man i sina bästa år, och sen bara sitta hemma i soffan i världens skönaste mysbyxor och blogga lite.
Men det som är bra, är ju att jag slipper morgondagens obligatoriska bakfylleångest.
Jag är för övrigt ganska besviken på er som läser.
Det är givetvis kul och uppmuntrande att ni läser.
Men av er typ 10 som läser, så borde väl fler kunna kommentera iaf?
Jag har ju ingen aning om vad jag ska skriva.
Det är svårt att spinna vidare på en kommentar typ "Fan, vilken rejäl kagge du har"
Ja, det är väl för i helvete inga nyheter, det vet väl alla?
Så kom med några roliga förslag nu folk.
Kan ju inte skriva om mitt liv.
Det är väl ingen som vill veta att jag har bytt tändstift på en saab idag, och fixat tacos till mig och min gamle far?
Nej, precis.
OBS!
Bjernas är ett töntigt artistnamn som måste användas, då personens riktiga efternamn inte får publiceras på grund av varumärkesskydd!
Frågade precis den gamle Ronnebyprofilen Johan "Bjernas"? om ämnestips.
Ni vet han som har spelat golf hela sitt liv, men aldrig haft handicap under 7?
Mm precis, han som ser ut som en nyäten boaorm..
Han tyckte att jag skulle skriva om att "toffla"
Ponera att vi har ett par, en man och en kvinna.
Mannen säger till sina manliga vänner
"Nej, jag kan inte hänga med ut ikväll, ska vara med frugan"
-Fan va du tofflar hela tiden, helt sjukt vad torr du är.
Dagen efter replikerar mannen i fråga med att han fått ligga ganska mycket, och skryter om sina företaganden i sänghalmen. Hur jävla bra han var, och inte minst berättar han om hur bra frugan var.
(Kan även hända att det är en kk, och inte en fruga)
Och nej - det är inte bara i min vänskapskrets detta händer, alla killar är så här.
Skryter om sina erövringar och så vidare...
(Absolut inte jag dock, men det förstår ni ju givetvis)
Frågan är då hur det funkar i de kvinnliga kretsarna?
"Naaw, kan du inte komma hem till mig och kolla på melodifestivalen med tjejerna och dricka lite rosé?"
- Nej, kan jävlar inte ikväll Lisa. Ska rida av min man och bjuda på en avsugning tänkte jag.
FET CHANS!
Som ni hör har jag ju ingen aning om hur det låter när tjejer pratar med varandra.
Eller har jag det....?
Jag tror att killkompisar ser tofflandet som negativt, medans tjejerna ser tofflandet som kärleksfullt och älskvärt.
Eller?
Ja, nej.
FÖR JÄVLA DÅLIGT ÄMNE "BJERNAS".
Men nu orkar jag inte sudda allt...
Jag kastar in handduken och går till sängs nu!
Fan va dåligt det går med bloggandet nu...
Morgonstund har snus i mun...
Hon hade kommit halvvägs nu, men var tvungen att stanna till, för att pusta, stöna, stånka och fräsa.
Konditionen var inte vad den en gång hade varit, och minsta vardagsmotion var i dagsläget ett hårt motionspass.
Efter en stunds vila och andhämtning fortsatte hon sin färd, från källarens duschutrustade tvättstuga upp till övervåningens kök, mot den eftertraktade kaffebryggaren hon hade fått av sin son.
Kvinnan var kaffesugen...
Ja, mina vänner.
Så kan man sammanfatta min morgon.
Låg och sov ganska gott så börjar mamma stampa i golvet som om hon vore besatt.
Sen gör hon det lite till, och nu sitter jag med en kopp kaffe i soffan och kan inte somna om.
Man kanske borde flytta hemifrån?
Nej. Inte alls redo.
Det skulle vara om jag hittade någon rik "Cougar" som kunde försörja mig lite.
Det hade jag kunnat tänka mig.
Å nu drog jag igång tvn... INTE FAN HITTAR JAG NÅGOT OS!!!
Himla tur att Bröllopsfotografen ligger framför mig, så jag har något att somna till...
Någon djupare text har jag nog inget sug efter att skriva nu, för inte fan kan man ta upp skruvade skönhetsideal och sånt där vid denna tidiga timme?
Såå... tjatja
Små funderingar från en mansgris...
OBS!
Följande text kan verka fientlig, stötande, generaliserande och innehålla grova ord & uttryck.
Men så är inte fallet...
Tjabba.
Efter en fantastisk sovmorgon, lysande fräsch och framförallt nyttig frukost, teoriplugg i Olofström var det dags för en av dagens höjdpunkter.
Nämligen fika med en av länets skönheter, J.Lindgren.
Eller fru Manne som hon kanske är mer känd som.
Ni vet Manne-Snus som spelar i Mjällby? Mm bra.
Nu till sak.
Under denna långa, intressanta och framförallt genomtrevliga fika kom ett härligt ämne upp.
TJEJER!
Det började med snack om Rockfestivalen, långt hår och om hur roliga folk ser ut där.
Sen kom utstyrseln korsett och nätstrumpor på tal.
Självklart är detta något som jag tycker är helt LYSANDE!
Men sen kommer då denna dygnets stora fundering fram.
Hur kommer det sig att...
När det gäller utmanande kläder (tänk kort kjol. Liten, tajt, urringad topp, och uppdragna stringtrosor)
Så är det ta mig fan uteslutande fula, feta och ganska äckliga brudar som befattar sig med sånt?
För inte fan ser man någonsin någon riktig kukretare med timglaskropp och rejäl hylla springa runt på stan i kortkort och minimal överdel med pattarna i vädret. (Prostituerade kvinnor räknas inte, trots att de är fräscha)
Nej. Tjejer är idioter.
Är man snygg så ska man tydligen dölja alla sina fodringar bakom lager på lager på lager på lager...
Men ser man ut som en påse nötter så ska man visa allt och lite till.
Fatta! DET ÄR INGEN SOM VILL SE DET NI HAR ATT VISA!!!
Blir så förbannad...
Nu tänker kanske du...
"Mm, han kallas för Kaggen, är rödlätt och har päronformad överkropp"
Ja jo, det är möjligt.
Men jag har ju iaf vett nog att klä mig därefter också.
Inte fan går jag runt i ett par leopardtights och wife-beater-linne för att jag tycker det är snyggt.
För det är det inte. Så jag klär mig med ansvar och omtanke för min omgivning.
Håller du inte med?
Hur ofta ser du en tjockis(man) med annat än baggyjeans eller mjukisbyxor?
Nej, exakt!
Tänk om hälften av alla kvinnliga lass därute också kunde få samma uppenbarelse.
Vilken underbar vår man skulle kunna gå till mötes då...
Men för att göra ett försök till att slippa mjukisbyxorna till våren har jag nu gått med på ett vad.
Hetsbantning i fem veckor.
Får väl se hur det går...
Givetvis är det så att man blir mer och mer sugen på saker som är onyttiga när man måste hålla sig ifrån dom.
Så jag blockerar helt enkelt dessa känslor...
Men innerst innerst inne, i all hemlighet, lever ändå drömmen och en brinnande längtan efter en god, kärleksfullt bakad hemmagjord pizza...
Det var nog allt för idag..
Hoppas att jag inte väckt några reaktioner...
Comeback!
Alla andra gör ju det, och jag som alltid följt strömmen vill ju inte vara sämre.
Mitt stora problem är bara vad jag ska skriva om.
Jag är arbetslös, har inte så värst många kompisar.
Inga direkta fritidsintressen, inte som är läsvärda iaf.
Så vad ska jag skriva om?
Du hade gjort mig en jättetjänst om du hade kommenterat, och skrivit ett lämpligt ämne för mig att skriva om.
Det smått fantastiska är ju att du då också gör dig själv en tjänst, eftersom du senare kan läsa om det här.
Och med lite tur ger det dig då ett par minuters underhållning...
Lägger upp en gammal klassisk sommarbild från tiden man hade vit t-shirt på sig.
KOMMENTERA NU HA!
STUDENTEN - bra eller anus?
Dagens, eller kanske kvällens inlägg handlar om det kanske mest aktuella ämnet som just nu finns.
Att ta studenten!
Jag fick ett djupt sms igår natt av en halvknubbig vän som låg och funderade på livet.
Han tyckte att någon behövde ta bladet från mun och verkligen säga sanningen.
Jag ÄR denna någon.
Det är nämligen så att imorgon tar många sölvesborgare studenten.
Alla tycker förmodligen att det är årets, och kanske också livets höjdpunkt, så här långt iaf.
Men ärligt talat, är det verkligen det?
Efter 12 års hårt slit i skolbänken är det äntligen dags att slippa tristessen.
Alla lektioner, alla prov, all skolmat - FINITO!
Jag kommer själv ihåg hur det var när jag själv för nästan exakt FYRA korta år sedan tog studenten.
Det skulle vara den ultimate frigörelsen, äntligen skulle jag bli fri, göra vad jag ville, när jag ville och med vem jag ville.
Men ack så fel jag hade...
I det ögonblick jag sprang ut från Furulund, krossades alla mina visioner, alla vänner försvann tillsammans med min fina utåtriktade personlighet, och den isolerade tristessen var ett faktum.
"vi ses snart"
"vi måste höras"
"vi kommer ju träffas typ lika mycket som alltid"
Alla dessa klyschor haglade... Ingen stämde.
Alla i klassen spreds åt var sitt håll.
Klasskompisarna, som man trodde var vänner försvann snabbt som en avlöning.
Kvar på skolgården stod jag, Daniel Olsson, alldeles alldeles ensam.
Exempel. Johan Mattisson - Polare
Blev bra polare i högstadiet, körde moped tillsammans, följdes åt genom hela gymnasiet, spelade golf tillsammans på alla lov och helger (dock ej töntiga golfare. utan rätt coola, snygga golfare) samt åkte bil tillsammans till skolan å sånt där man gör när man är tajta.
Har sett honom ungefär 3 gånger sen jag avslutade mina tre år på gymnasiet.
Visst. Man skaffar sig nya kompisar, men det är inte lätt.
Går man på ett av de lågpresterande programmen i gymnasiet, typ BF, Industri, Fordon osv. kommer man kanske ut snabbt i yrkeslivet och skaffar sig nya vänner.
Men ta Leffe på 59 år som är däckgubbe på en skitig gummiverkstad.
Eller Laila 45, bitter dagisfröken som drömmer om att bara få slippa alla skrikande småungar.
Eller varför inte 62-årige Mats som har varit svetsare i hela sitt liv, och är så trött på allt vad MIG, TIG och pinnasvetsar heter...
Hur jävla roliga polare är dom, jämfört med en kille som Johan Mattisson...?!
Nej... Jag lider med er som tar studenten imorgon. Ni går mot en ensam och isolerad framtid, förmodligen helt utan vänner och framtidsutsikter.
Som grädde på moset råder den värsta finanskris Sverige har skådat sen stockholms blodbad.
Grattis. Framtiden är er. NOT
/Daniel Olsson
Massör?
Ber om ursäkt för detta.
Som tur är, så är det inte så många som blir lidande, eftersom att antalet läsare är rätt litet ;)
MEN!
Jag är massör nu!
Tänkte bara berätta det...
